Dalaföreningens Bosökoloni – historik i sammandrag

Folk från Dalarna har under många årtionden vandrat ut från sina byar för att genom så kallade herrarbeten dryga ut inkomsterna från de små jordbruken. I början av 1900-talet, då Stockholms tillväxt satte fart, arbetade många dalkarlar i Stockholm som hanverkare – målare, snickare, murare. På den tiden var det något av säsongsarbete då vintern omöjliggjorde många byggnadsarbeten.

Så småningom blev byggnadsarbetena mer av åretruntarbeten och många dalkarlar skaffade sig en lya i Stockholm. Många flyttade hit med sin familj, men saknade gemenskapen från byarna i Dalarna och bildade då Dalaföreningen i Stockholm 1902.

I slutet av första världskriget var det mycket ont om livsmedel i Sverige. Dalfolk i Stockholm fick väl ibland matförstärkning hemifrån, men många önskade få en jordbit att odla potatis och annat på för att dryga ut matransonen.

1918 arrenderade Dalaföreningen östra udden av Bosön av AB Lidingö Villastad. På området fanns förutom Ektorpet endast en bod ute på udden, som en fiskare satt upp. Den låg ungefärdär stuga nummer 59 nu ligger. Det fanns ingen riktig väg till området. Den ursprungliga körvägen som gick genom Idrottsinstitutets område hade stängts med staket av dåvarande ägare. Från stora vägen gick en stig på norra sidan av ”Kärret”, dvs norr om nuvarande uppläggningsområde för Bosöhamnen.

1918 tog man sig lättast till Dalakolonins område med båt från Ropsten, vilket på den tiden betydde roddbåt. Då det var en ganska lång resa stannade man gärna över natten och bodde då i tält runt om i backarna kring potatislanden. För att ha någonstans att ta vägen vid dåligt väder byggdes 1918 en liten stuga vid berghällen mitt i området. Den stugan utgör nu köket i Bystugan. Under torra somrar rodde bl a Hildur och Carl Petterson (Fiskar-Pelle) över frång Ropsten för att vattna blommor och annat.

Området var en idyll och måste ha tett sig som ett paradis för kolonisterna. 1923 lyckades man utverka tillstånd av Tomtbolaget att få sätta upp kolonistugor på området. Bolaget bestämde att stugorna skulle ligga i kanten av åkrarna, troligen för att man ville ha skogen orörd. Byggandet kom igång på allvar, när man beställt en pråm med virke som angjorde Södergarnsviken. Det sägs att det blev full fart på gummorna när pråmen kom. Det gällde ju att kånka så mycket bra virke som möjligt från pråmen. Snart var med gemensamma krafter 15 stugor byggda.

Nästa stuga byggdes 1925 och placerades bakom stugorna som idag har nr 36 och 37 och på en berghäll, där inget kunde växa. Placeringen väckte diskussion med medförde inga åtgärder.

Stugbyggandet fortsatte sedan i långsam takt och fram till 1930 hade man byggt 22 stugor. Storåkers Per Persson, som hade en bil, började göra stigen utmed kärret från stora vägen farbar. Ganska snart kunde man köra ända fram till planen framför bystugan.

På somrarna kommer det ölbåtar, bagarbilar, fiskbilar, mjölkskjutsar med mera med varor. Ungarnas förtjusning var att få skrika ut:

Mjölken är här!